jag har inte riktigt tänkt på hur mycket mina föräldrar har gjort för mig. förns nu. dom gav mig ett liv, lärde mig att gå, lärde mig att prata. lärde mig hur jag ska bete mig och hur jag ska göra för att klara mig igenom livet. dom har tagit hand om mig i 14 år nu, stått ut med alla mina dåliga dagar, hjälpt mig när jag haft det svårt, stått ut med att tjata på mig. gett mig kärlek.

jag hatar att göra dom besvikna för att jag vet vad dom har gjort för mig. men jag älskar dom stunderna då jag faktiskt förstår att dom är stolta över något som jag gjort. över mig. jag älskar också att se dom lyckliga, skratta, höra dom skämta. det gör mig glad också.

vi bråkar inte speciellt mycket. det är mest att dom tjatar på mig för att jag inte tar eget ansvar å blablabla, men inga stora bråk. det är faktiskt så att jag inte KAN bråka med mina föräldrar, för dom vinner alltid. dom kommer alltid med bättre grejer än vad jag gör. vilket är rätt störande och gör mig på sämre humör än jag var innan diskussionen började.

mamma och pappa är inte såna där vuxentråkiga människor utan humor. eller det händer väl ibland, t.ex när pappa lyssnar på P4 å vägrar att byta kanal eller när mamma vägrar att ens sätta på radion. (var glada nu att jag inte berättade värre saker m&p). men i alla fall. pappa älskar att retas och skämta om saker och mamma älskar att säga massa olika skämt/ordvitsar och... att blogga. å nej jag skäms inte över att min mamma har en blogg. det är faktiskt rätt sällan jag skäms över mina föräldrar. kanske beror det på att jag skämmer ut mig dagligen. man vänjer sig liksom.

visst händer det att vi är sura på varandra, mer nu än vad det var förut. men dom kommer alltid vara mina föräldrar. å dom kan man inte hata oavsett vad som händer.